Måndag 14 oktober 2019

Västerbottningen

"Det finns inga ord som räcker för smärtan"

I dag är det 25 år sedan färjan Estonia förliste på väg mellan Tallinn och Stockholm. Vid katastrofen omkom 852 personer.
Ett av de samhällen som drabbades hårdast var Vilhelmina. Fem elever och tre lärare vid Malgomajskolan omkom vid förlisningen.
Ulla-Britt Granberg, diakon i Vilhelmina, var den som samordnade stödinsatserna för de anhöriga.

Vilhelmina · Published sep 28, 2019 at 06:15

Vi sitter i samtalsrummet i församlingshemmet i Vilhelmina. Församlingshemmet blev basen i det stöd- och hjälparbete som bland andra stöd- och brottsofferjouren bedrev efter katastrofen. Här samlades anhöriga och stödpersoner från olika håll i samhället.

Det har gått 25 år och fortfarande står minnet klart om vad som hände de där dagarna då de anhöriga till lärarna och eleverna som var med på färjan fick sväva i ovisshet.

På morgonen vaknade Ulla-Britt Granberg till nyheterna på radion.

– Då hörde jag om katastrofen och jag visste att en grupp från skolan skulle resa hem via Tallinn, men jag tänkte att det var nog nästa vecka som de skulle komma hem.

Men det gick inte lång tid innan hon blev varse om att eleverna och lärarna var med på båten.

– Olof Ersgård, polischefen, ringde och sa att olyckan berör oss och jag förstod på en gång att någonting större hade hänt. Jag åkte ner till församlingshemmet. Tog upp en bunt servetter och tänkte, så mycket tårar. Folk började ringa och frågade om jag kunde fara dit och dit men jag tänkte; närhet, vätska och värme, det är vad som behövs nu. Jag hälsade att alla berörda skulle komma till församlingshemmet, kallade in stödjouren och bad om kaffe till 40 personer. Sedan var allt i gång.

Första dagen glömmer hon aldrig. Det var drygt 40, anhöriga och syskon, personer uppe i församlingshemmet. Husmor och frivilliga stod för maten och madrasser fick samlas in och hämtas. Klockan sju på kvällen hölls en förbönsgudstjänst i kyrkan.

– Kyrkan var fullsatt, det var den vid varenda gudstjänst under veckan. I sorgen söker människor sig till kyrkan för att få tröst. Här finns symboler för smärtan och ett språk för sorg. Efteråt serverdes kaffe nere i församlingshemmet för dem som inte var direkt berörda men som ville prata.

Under alla dagar fanns stödpersoner på plats natt som dag, från stödjouren, läkare, psykiatrin och socialförvaltningen. Stödpersonerna hade möte tre gånger om dagen.

– Andra dagen publicerades namn och bilder och det var ett mycket hårt slag för många.

De anhöriga orkade inte längre höra några nyheter. I stället kom Olof Ersgård in varje timme och informerade om det hade framkommit något nytt.

På lördagen kom beskedet.

– De anhöriga hade på morgonen åkt hem. Jag tänkte att jag ska inte vara fågeln som lyfter och bär, utan jag ska vara handen som hjälper fågeln att lyfta. De fick veta att det alltid fanns folk och kaffe i församlingshemmet. Mitt på dagen ringde Olof och ville att alla skulle samlas klockan 17 i församlingshemmet och då fick vi i församlingshemmet veta att ingen hade överlevt.

– Vi gjorde det stämningsfullt, kokade kaffe, tände en brasa. Alla kom och man kände hopp och misströstan. Olof kom in och sa: ingen lever.

– Det blev helt tyst. Ingen tröstade, ingen grät. Då kände jag att smärtan är ordlös, kanske ett skrik. Alla satt så tätt, vi kände nästan varandras hjärtslag. Det var tystnad, närhet och beröring. Så satt vi i tystnaden en lång stund.

Efteråt träffades de anhöriga och stödpersonerna varje vecka, en tid.

– Därefter träffades vi regelbundet under fem år. Vi sökte och fick pengar från kommunikationsdepartementet till sorgearbetet och de använde vi till att åka till Estland, Lettland och Litauen. Vi besökte de platser som eleverna hade varit på, gick i deras fotspår. Vi besökte också minnesmärket i Stockholm och på Ersta.

De anhöriga fick träffa en representant från etiska rådet, som hade tillsatts efter olyckan. Det var många diskussioner om bärgning eller inte. En svår fråga för många av de anhöriga.

– Sedan dess har vi träffats när det gått tio år och 20 år. I år ska vi träffas efter den 28:e men det blir ingen minnesgudstjänst. Jag vet inte hur många som kommer men jag tänker att vi ska tänka framåt, hur livet ser ut just nu. Så här efteråt känns det stort att ha varit med om den här långa resan.

Olof kom in och sa: Ingen lever.

852 personer omkom

  • När M/S Estonia, tidigare känd som Wasa King, lämnar hamnen i Tallinn den 27 september 1994 har hon 989 personer ombord.
  • Ute på havet blåser det 15-20 m/s, våghöjd 3-4 meter.
  • Strax efter midnatt hör vakthavande matros ett kraftig ljud från det nio meter breda, tolv meter höga och 64 ton tunga bogvisiriet.
  • 00.15: (svensk tid) lossnar bogvisiret och vatten rusar in på bildäck.
  • 00.22: kommer det första nödanropet från Estonia.
  • 00.29: meddelar Estonia sin position till en annan färja, Silja Europa.
  • Under de närmaste minuterna försiggår intensiva kontaktförsök, men meddelandet till Silja Europa blir det sista som hörs från olycksfärjan.
  • Flera fartyg ändrar kurs och beger sig mot förlisningsplatsen, men har lång väg.
  • 00.57 anländer Mariella som första fartyg. Då har Estonia sjunkit och allt som syns i vattnet är räddningsflottar och flytvästar.
  • Flera färjor anländer så småningom, och tillsammans med helikoptrar räddar de 137 personer.
  • Totalt var det 19 fartyg och 19 helikoptrar på plats några timmar efter katastrofen.
  • 852 personer omkommer i olyckan, varav 501 är svenskar.
  • 02.00: Den katastrofala olyckan kommer till allmänhetens kännedom via nyheterna i P3 och P4.

Källor: Sjöhistoriska museet och Estoniasamlingen.se

28

september 1994 inträffade Estoniakatastrofen.

Holmön ska utvecklas

Holmön Med stöd från EU, Tillväxtverket och Umeå kommun börjar nu arbetet med att utveckla servicelösningar på Holmön.