Lördag 23 mars 2019

Västerbottningen

Nu drar Peter rakt ut i klorofyllen!

Norrland-Göteborg. Så står det på en långtradare som rullar in i Vindeln denna förmiddag. Det är en bra bild av det liv som Peter Kärr, reporter på Västerbottningen sedan drygt 30 år, lever. Nu checkar han ut, storstadsbon som lämnade asfalten och blev otippad expert på jord- och skogsfrågor.

UMEÅ LANDSBYGD/VINDELN · Published jan 5, 2019 at 08:00

Med andra ord: Peter Kärr går i pension i mitten av januari. Reporter på Västerbottningen sedan 1986, sista tiden som lokalredaktör i Vindeln inklusive Umeå landsbygd som bevakningsområde. Och hela tiden bärande idégivare till de jord- och skogsbilagor som följer med Västerbottningen, Lokaltidningen och Nordsverige några gånger per år.

Att det skulle bli så var inte självklart. Peter är född och uppväxt i Gamlestaden i Göteborg. Bland betong och gatsten. Efter att ha läst litteraturvetenskap i Lund kom han till Umeå 1980 för att läsa kulturarbetarlinjen. Umeå. Övriga länet fanns inte, i hans värld.

– Nej, jag kom till Umeå för att läsa på universitet. Det var det, liksom. Länet utanför Umeå visste jag ingenting om.

Peter träffade sin Birgitta 1983 och blev kvar i stan. Ströjobbade för kulturföreningen Humlan. Sökte in på journalistutbildningen i Kalix. Men kom inte in.

Då fick han tips om en veckotidning i Umeå, Västerbottningen. Han stegade in på redaktionen hösten 1986 och sa: "Hej. Jag vill göra praktik här!"

Svaret han fick var att "ja visst, jättebra, men det finns inga pengar". "Inga problem", sa den handlingskraftige göteborgaren, som gick till arbetsförmedlingen och fick loss det som behövdes. Det blev tre månaders praktik och sommaren 1987 blev han erbjuden sommarjobb, och till hösten var en tjänst ledig – på lokalredaktionen i Burträsk!

– Jag frågade frugan, vår son föddes 1986, och jag skulle veckopendla. Det blev grönt ljus, så jag tog det.

Men vänta nu. Burträsk?

– Jag hade ingen aning om var jag var. De hade lika gärna kunnat skicka mig till Ulan Bator. Till och med språket var okänt, det hade gått att skära dialekten i tjocka skivor och lägga den på en macka.

– När jag nyss kommit dit stannade en skånsk långtradarchaufför och frågade efter vägen till E4. Jag svarade på min göteborska och han svarade: "Hur fan har du hamnat här?".

Inte nog med att Peter Kärr var placerad i Burträsk – i bevakningsområdet ingick även Norsjö, Malå och Sorsele. Och det fanns en tidning som skulle fyllas. Varje vecka.

– Jag kände mig som ett ufo. Dessutom efterträdde jag en reporter som hade ett brett kontaktnät och som var välkänd. Ingen visste ju vem jag var!

Med lite uppslag från sin företrädare i bakfickan arbetade han upp ett eget kontaktnät. Mer och mer började han inse att han hamnat helt rätt.

– Det här var en typ av journalistik som jag inte visste ett barr om, som speglar en annan geografi än vad jag var van. Andra förutsättningar. Som jag trivdes väldigt bra med.

Efter ett år i Burträsk blev det Umeå igen och bevakningsområdet blev hela södra länet, från Nordmaling och Robertsfors till Lycksele, Åsele, Dorotea, Vilhelmina och Storuman. Livskraften, naturen, friheten, lugnet, möjligheterna, de fantastiska människorna, allt detta upptäckte han och tog till sig. Rätt snabbt kom han också in på det mest avlägsna ämnet för en asfaltsman från Göteborg; jord och skog.

– Jag blev fångad av ämnet, men visste inte ett skit om det. Det gjorde att jag kunde ställa de dumma frågorna, och det är ett bra sätt att lära sig saker!

Och lära sig, det gjorde han. Så bra att han 2006 fick LRF:s kulturpris och sedan länge är nestorn på Tidningar i Norr i jord- och skogsfrågor. Den man frågar när man behöver veta.

Men nu väntar pension (även om han ska "fuska" med att jobba med jord- och skogbilagan även under 2019). Kollegorna får vänja sig av vid hans klingande göteborska som förkunnar att "Nu beger jag mig ut i klorofyllen" (allt utanför Umeå) eller "kolsäcken" (en inlandsväg i november). Nu får han satsa på sin egen klorofyll.

– Alltså jag kan inte odla, men vi har ett soldattorp i Lödöse som funnits i släkten sedan 1800-talet. Där blir det mer tid nu, även om vi bor kvar i Umeå. Sedan får jag väl börja frilansa inom jord- och skogsfrågor, för jag tänker inte sitta med armarna i kors...

Hur fan har du hamnat här?

Jan Peter Roland Kärr

Född: 4 september 1952 på Sahlgrenska i Göteborg.

Aktuell: Går i pension i mitten av januari efter drygt 30 år på Västerbottningen.

Uppväxt: Gamlestaden, Göteborg.

Bor: Umeå sedan 1980.

Familj: Gift sedan 1989 med Birgitta Bjurström, modedesigner. Sonen Carl, som bor i Uddevalla.

Kör: Ford Focus diesel.

Fritid: Har ett soldattorp i Lödöse, mellan Göteborg och Trollhättan. Tycker också om att laga mat, västkustskt naturligtvis; fisk, räkor, musslor, krabbor...

Ser på tv: Sport, naturprogram.

Håller på: Frölunda i ishockey, IFK Göteborg och Wolverhampton i fotboll.

Visste: Inget alls om jord- och skogsfrågor när han började på Västerbottningen 1986.

Vet: Numera det mesta i ämnet.

Få startar nya företag i Vännäs

Vännäs Vännäs hamnar på tredjeplats över de kommuner i landet som har lägst andel nyföretagare. Men samtidigt överlever företagen länge.

Frustration när betalningsmedlen strular

Åmsele Hos lanthandeln i Åmsele är det god ruljangs. Men det är inte alltid det flyter på lika smidigt. – Det är när tekniken havererar som problemen uppstår, här kan det svaja en hel del, säger Mia Jacobsson, kassabiträde.